Knölig löpning

22dec (16)I am back! Japp, nu känns det som att kroppen funkar igen så jag kan köra på normalt. Detta firade jag med att snöra på mig spikskorna och ge mig ut på en runda runt favoritsjön för lunch. Förutsättningarna var -7 sju grader och ett lätt snöfall. Pannlampan behövdes äntligen inte och kunde bytas mot Sennhieserlurarna. Humöret var på topp när jag trippade iväg till tonerna av klassiska låten ”Ocean club” av Yello. Efter några hundra meters löpning började jag tröttna på spårens knöligheter. Underlaget bestod av ojämnt fot- och hovtrampad packad snö och is eller helt obanad skarsnö. Hoppade fram och tillbaka i upptrampade spår för att hitta jämna partier och någon rytm var inte att tala om. Farten växlade mellan 4:40 och 5:30. Efter den andra kilometern började jag bli riktigt trött i vänsterfoten. Inte på det tidigare skadade stället utan lite mer i hela foten. Känslan påminner om det man får när man åkt skridskor för första gången på ett par år. Tanken att vända om och ge upp dök upp. Men vädret var fint och jag ville gärna mer så jag skuttade på en kilometer till på de knöliga stigarna. Sen lackade jag ur och stannade för en kort fotopaus.

När jag tagit mina bilder hade fötterna slappnat av och jag kände att jag kunde fortsätta. Efter två till liknande kilometers löpning höll fötterna på att helt krampa ihop där jag trampade runt i groparna. Kändes oklokt att fortsätta hela rundan, men nu var jag nästan på mitten. Enda lösningen var att ringa hustrun och be om skjuts hem. Jag fortsatte som planerat och räknade med att möta henne och bilen en dryg kilomter längre fram. Hela kroppen kändes bra utom fötterna och skrevet. Fötterna var helt slut och ullmax vindboxer räckte inte till för att hålla petterniklas varm. Efter sju kilometers löpning kom jag till slut ut på bilvägen där vi skulle mötas. Såg inte bilen och underlaget på grusvägen var jämnt och lockade till att fortsätta. Tog sats och gjorde en sista maxrush uppför den brantaste backen på rundan. Kändes gött att klocka av på maxpuls 180 bpm.

Sen ringde frun och sa att hon kört lite fel. Så jag fick börja om och springa vidare mot där jag trodde att hon befann sig. Det blev en kilometers skuttande till på knöliga stigar. Sen var det jävligt skönt att få åka bil hem även om det bara blev drygt 3 km kvar att åka. Av detta kommer jag antagligen att få en överjordisk träningsvärk i fötterna och lära mig att hålla mig till släta vägar framöver, men det var ändå kul att kunna kämpa på utan skadeproblem. Den här veckan är inte slut, men i morgon kommer jag helt säkert inte att springa något. Veckan summeras till drygt 18 km löpning varav 14 km på is och snö. Min bästa sen första veckan i oktober. Det här kan bli en härlig julhelg med mat, klappar och löpning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: