Solsken, kortbyxor och en efterhängsen kvinna.

Nu är det äntligen lite värme i luften och solen skiner. Idag har gått i fotbollens tecken i familjen. Min nioårige son slog in sitt första mål i Östertröjan före lunch. Efter lunch ville han ut och skjuta lite skott på mig. Efter en stund kom en av hans kompisar och det blev alla mot pappan(dvs jag). Var kul, men rätt var det var fick jag ett skott på stortån. Kände hur nageln vek sig inne i min Fivefingers. Traskade hem och räknade med att se ett blodbad. Jag hade lyckligtvis fel. Nageln hade inte brustit  och tån var bara lite blå och öm. Efter en stunds vila kunde jag dra på mig löparshortsen, tunn långärmad tröja och ge mig iväg på min planerade runda. Huvudfrågan var som vanligt om skenbenen hade blivit bättre. Tassade iväg försiktigt i mina Mizuno Cursoris utmed sjön i 5:30-fart några hundra meter. Det kändes helt ok i skenbenen så jag bestämde mig för att löpa på i behaglig fart så länge det kändes bra och göra detta till en lättsam runda på måttlig puls. Sprang de första fem kilometerna på snitt 5:15 och puls 160 bpm. Kroppen kändes bra, men jag undrar hur jag springer i skorna för jag tycker det låter floff-floff och med dämpningen får jag inte så tydlig feedback på hur jag sätter i fötterna. Lite rädd för att jag slarvar och börjar hällanda.

löparmöteSolen har lockat fram många löpare och cyklister nu. Mötte lika många på dagens runda som jag sett sammanlagt de senaste fem månaderna. En bit in på den sjätte kilometern dök det upp en kort och bredhöftad kvinna i spåret ett par hundra meter framför mig. Man ska inte kasta sten i glashus, men för mitt otränade öga såg hon ut att ha en tung och sluggeraktig stil. Utan att ändra min 5:10 fart tog jag in på henne bit för bit. En bit in på min sjunde kilometer saktade hon in lite och precis när jag låg i rygg på henne dök hon ner i kanten på vägen. ”Aha, hon gör klassikern med att fejka skoknytning och sen sänka tempot”, tänkte jag. Fortsatte i 5:00 fart på den slingrande vägen i det öppna området mellan dammarna och efter några hundra meter i en U-kurva såg jag någon i ögonvrån på andra sidan. Såg efter noggrannare och konstaterade att hon hade tassat upp bakom mig. Mitt alter ego tävlingsnisse sparkade ut vettet ur skallen och beordrade en liten tempoökning. I den brantaste backen strax före 8 km  ökade jag till 4:47 och blåste på i 3:55 i nedförsbacken. Sen slog jag av till 5:00 igen när jag insåg att pulsen åkt upp i 176 bpm. Rullade på i 5:00 några hundra meter och på en längre raka kastade jag en blick över axeln för att bekräfta luckan. Till min ganska stora överraskning hade hon inte släppt utan sluggade på inte mer än kanske 40 meter bakom mig. Tävlingsegot tog över helt och skrotade planen på återhämtningsrunda.

”Det är tre kilometer kvar på rundan bara så du släpper fan inte förbi henne, hör du det”, sa tävlingsdjävulen. Tävlingsdjävulen la upp planen att hålla 5 min/km på alla flacka partier och dra på rejält i alla utförslöp. Är hon inte avhängd vid milpasseringen så öser du på järnet på sista 1,7 km. Under 4 min/km i snitt måste det bli då. Snittade 4:55 större delen av den nionde kilometern och öste på i 4:00 i en längre utförskurva. I korsningen efter valde jag den någon längre motionsleden istället för grusvägen jag tagit de senaste isiga rundorna. Pulsen hade åkt upp i 177 igen så jag dämpade mig något och kastade en blick över axel. Såg henne inte bakom. Såg inte mycket mer än hundra meter bakåt i det slingrande spåret och väntade mig att se henne dyka upp igen bakom någon kurva. Passerade milen och började ladda för en maxavslutning. Stegrade farten något litet i det kuperade spåret. På en längre raka strax före 11 km såg jag henne inte heller. Så antingen hade hon svängt av tidigare eller låg mer än fyra hundra meter bakom nu. björkar-solig-sjöSänkte farten till nedjoggg på 5:30 och lovade tävlingsdåren att dra på en sjuhelsikes spurt om hon skulle dyka upp igen. Det gjorde hon aldrig så jag joggade på och njöt lite av solskenet i lugn och ro.

Tänk så fånig jag är. Hälften av mitt tilltänka lätta mängdpass blev en helt onödig tävling. Dagens 11,7 km avverkades i snittfart 5:08 och på snittpuls 167.  Hade lite kvar att ge, men kan bara konstatera att formen är högst medioker eftersom jag gjorde rundan cirka 4 minuter långsammare än mitt personbästa. Positivt idag var att jag hade noll besvär av skenbenen. Däremot fick jag en lättare kramp på slutet i nedre delen av vadmuskeln runt hälsenan och så kände jag mig rätt darrig i framsidan på låren. Det här var mitt andra pass i mina Mizuno Cursoris och det känns som att de är långsamma och odistinkta. Den lulliga mjuka känslan är nog som den ska eftersom det är mina enda dämpade skor. Om långsammheten är en illusion eller inte får visa sig längre fram, men jag tänker köra på med dem ett tag till för att mota bort skenbensbesvären. Sista fem kilometerna av dagens runda var jag törstig. Kanske är det dags att ta fram vätskebältet ur gömmorna till nästa gång.

Annonser

2 kommentarer

  1. En kort bredhöftat. Det är nästan så det hade kunnat vara jag. Men jag springer väl inte i dina trakter? Och nej, jag var ganska ensam i skogen igår. Haha! 😀

  2. Om du är osäker på var du var igår så kan jag berätta att det inte var du. Hon låg väl inom synhåll ibland så signalementet matchar inte alls bilderna på din blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: