Standardmil och slutspurt

Velade mellan att springa kort och fort eller normallångt i normalfart idag. I mina funderingar kring upplägg fick jag en fråga om att kuta en mil med sällskap. Obeslutsam som jag var hakade jag på. Stoppade en elektrolyttablett och mixade i lite vanlig apelsinsaft(för att maskera sucralos-smaken) i vätskeryggan i all hast och sprang upp till mötesplatsen. Var en backig 1,5 km dit upp. Efter några hundra meter fick jag en obehaglig känsla i magen. Usch, nej ingen magkollaps med sällskap, tänkte jag. Hade gått ut i 4:30, men sänkte farten till 5:10 för att inte chansa. Kände mig lite seg i vaderna och lite lurig i magen när jag kom fram.

Höll god min och tog täten på en nykomponerad runda som jag trodde skulle bli 8-10 km lång. Första kilometern snackade vi oss fram bland villakvarteren i 5 min blankt. Sen tog oss upp för den branta stigningen till vattentornet och de två kilometerna gick i cirka 5:30. Någonstans i uppförsbackarna lugnade magen ner sig. Vaderna kändes småstela. Testade då och då med ett par lite raskare steg. Det kändes bättre. Men jag fick falla tillbaka och vi höll ett snitt runt 5:30 mellan den femte och nionde kilometern. När vi passerade nio och såg startpunkten kunde jag inte att låta bli att se om det fanns något kräm i mina småstela vader. Drog i väg i högsta möjliga fart utan att slugga. Blev en halv kilometer i 3:20-fart. Snittpuls för de 9,5 kilometerna var 154 och spurten gick i 174 bpm.

Stannade kvar och snackade en stund innan jag startade om. Hade blivit lite kall och stel av svetten och joggade igång i femminutersfart, men efter ett par hundra meter kände jag att det nog var bättre att låta benen gå lite. Hade kommit upp i 4:30 när magen bubblade till lite igen. Ökade farten ett snäpp till och fokuserade på att flyta fram utan knyck för att inte irritera magen. Helt plötsligt efter en nedförsbacke rycktes jag ur min ”tunnel” av att grannen hade dykt upp på cykel jämte och sa – Det är inte en lätt att cykla i kapp dig. Jag springer inte ens på max, vänta till uppförsbacken så ska du få se tänkte jag. I uppförsbacken gav jag järnet och ryckte ifrån honom ett par meter. Men över krönet och i nedförsbacken fick jag ge mig. Sänkte tempot lite igen efter det. Det blev en ojämn sista kilometer i fart mellan 5:00 och 3:45(i brant uppförsbacke). Snitt 4:20 och snittpuls 159.

Slutsatser av dagens övning. Frallor med ost till lunch kanske inte är vad magen vill ha för löpning. Om hälen vill är det nog läge att öka snittfarten lite eller börja med fartlek för jag har uppenbarligen krafter kvar på slutet nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: