11 km cykel + 8 km trail + 11 km cykel

Har varit sugen på att hänga med Backman och se trailspåren i Notteryd rätt länge. Idag var det äntligen dags. Han hade skapat ett öppet event på Facebook. Jag cyklade dit tillsammans med snabbejocke Martinsson. En lite småbackig cykeltur dit avverkades på 30 minuter. Hade glömt bort hur tröttsamt det är för hålfötterna att cykla i Fivefingers och underskattat sträckan så jag var lite trött i fötterna när jag klev av cykeln. På plats fanns några stycken till så vi var ett gäng. Efter en kort uppvärmning bar det iväg. Samtidigt började det småregna.

Tänkte mig springa ett varv lite lagom lugnt och se om jag eventuellt skulle orka två varv. Snabbejocke och Backman tog täten. Kändes som en lagom fart så jag hakade på. Efter kanske en halv kilometer stannade Backman för att se hur det gick längre bak i ledet. Jag hakade på snabbejocke i den knöliga och bitvis väldigt steniga terrängen. Hade fullt sjå med att inte snubbla på någon sten och kunde inte kolla varken pace eller puls, men tyckte att han rimligtvis inte kunde pinna på för fort i den terrängen. Men så fort vi kom in i riktigt trassliga stenpartier skuttade han ifrån som en stenget. När det blev vanliga jordstigar öste jag på för att komma ikapp. Fanns inte mycket annat att göra då jag inte hittade vägen. Det här intervallspringandet mellan 6:00 och 4:40 tempo blev allt mer påfrestande för mina trötta hålfötter. Hack i häl på mig följde en kille som inte heller hittade vägen. Efter drygt tre kilometer var jag riktigt mör i fötterna och kände att jag inte orkade rycka ikapp Jocke på flacken längre. Frågade killen bakom om han ville springa fortare i stenrösen och i så fall gå om mig. Han undrade om jag hittade vägen. När jag svarade, ”nej”, ville han gå om för att inte tappa bort snabbejocke som var guide. Strax efter jag släppt förbi honom kom vi upp på en korsning till en grusväg. Jag låg inte långt efter, men jag såg inte till dem. Hade de sprungit till höger eller vänster eller fanns det någon liten stig rakt fram? Jag irrade fram och tillbaka för att hitta någon slags markering. Hittade ingen och bestämde mig för att grusvägen till vänster var mest logisk.

Efter några hundra meter på grusvägen såg jag en liten blå skylt rakt in på en stig till vänster. Skönt nu är jag på spåret igen tänkte jag och malde på bland stenarna. Efter en bit fick jag känslan att jag sprang i en konstig riktning som inte ledde varken runt sjön eller tillbaka. Blev osäker och stannade till. Kollade lite på GPSen och tog ett par bilder med mobilen. Med tvekan i stegen fortsatte jag framåt igen. Rätt var det var tvärade spåret tillbaka igen. Nu blev jag riktigt osäker på om det var rätt väg. När jag sen kom ut på grusvägen nästan precis där jag nyss kommit ut efter att jag tappade bort snabbejocke och killen i röda jackan kände jag mig i princip säker på att jag var vilse. Nåja, fanns inget att göra. Det var bara att följa de blå skyltarna och hoppas att det inte var något riktigt superlångspår jag kommit in på. Efter 7 kilometer kom jag in i en kohage och inte ens en blå skylt syntes till. På andra sidan kohagen fanns det bara en suddig orange pil på ett träd. Kändes helt fel. Stod och funderade en stund och tittade på GPSen igen. Då såg jag att det bara borde vara ungefär en kilometer på grusvägen tillbaka till startpunkten. Fick vara hur rätt eller fel det ville. Nu var jag slut i hålfötterna och lite allmänt småsliten och det regnade. Den rutten fick det bli. Kändes tungt och trögt så det kom som lite av en glad överraskning att sista kilometern gick på 4:40. Den 7,97 km långa rutten gick på 49:24 med stopp och allt. På parkeringen stod ett gäng och väntade. Några hade sprungit rätt väg, men inte alla. Jockarna skulle springa ett varv till, men det var jag alldeles för mör för så jag cyklade hem. Blöt, kall och trött i fötterna så tog jag det aningen lugnare på cykeln hem. Det tog 32 minuter.

Nu när jag kollar pulsloggen så ser jag att både pulsen och tempot åkte jojjo i terrängen, men snittet blev så högt som 170 bpm och här och där var jag uppe i 180 bpm. Det var nog en rätt bra runda träningsmässigt, men jag föredrar nog lite mindre stenskravel för det känns rätt otäckt att riskera fötter och annat vid felsteg och fall.

Annonser

4 kommentarer

  1. Joakim Backman · · Svara

    Grymt kul att det äntligen blev av! Härligt att det var så pass många som var med och sprang! Vi syns väl på söndag? 😉

    1. Vi får se. Inte helt 100 på det. Lite för stenigt tycker jag.

  2. Teknisk terräng (med stenar och rötter) är kul IBLAND! Inte om det blir för mycket, för ofta, eller för länge. Mentalt (och fysiskt) uttröttande.

    Vilket äventyr. Tur att man har tfn/gps med sig i alla fall. Mitt lokalsinne är INTE som det ska utan telefonen. Haha!

    1. Ja, lite stenar och rötter är trevligt, men det blir väl mycket när det bara är sten utan stig mellan. Jag är mer för att glida fram på mjuka stigar än att sätta foten på rätt sten.

      Något större äventyr var det inte, mest störande att vara vilse och bli tvungen att stanna och orientera sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: