Tunnelrundan på bekväma 39:33

Lyckades inte få till någon löpning alls i helgen och igår var det fotbollsavslutning för sonen. Efter fyra dagars uppehåll borde det alltså spritta i benen idag, men det gjorde det inte. Frös när jag gick hem och var inte alls sugen på att ge mig ut i blåsten med mindre kläder. Det blev alltså långtajts och långärmat idag. Värmde upp med en kort promenad och lite töj och böj. En konstig smärta kändes i höger fotled i ytterlägena. Antagligen något jag drog på mig när jag halkade runt i plojmatchen mot grabbens fotbollslag igår. Satte av med lugna lite längre steg. Första kilometern gick på 5:06 och 146 bpm i puls. Kändes väldigt lätt och fint så jag fortsatte i samma lätta stil. Tog mig genom bokskogen och tillbaka med ett snitt på 5:05 och snittpuls under 160 bpm. Funderade på att utöka rundan med ett par kilometer. Medan jag funderade på det ökade jag till 4:30 fart på den sjunde kilometern. Kändes helt ok fast pulsen åkte upp i 172 bpm. En bit in på den åttonde kilometern ökade jag farten lite till. Då kändes det lite i höger fotled. Höger vad blev också lite mör nu som för att säga, ”femminuterslöpare bli vid din läst”. Släppte av på farten och skippade att utöka rundan. Sista gick på 4:27 och puls 174. Skönt att jag är tillbaka på en nivå under fem min/km där det känns behagligt igen. Kroppen verkar svara bättre på kortare och intensivare rundor än långmalandet som jag testade för ett par månader sedan. Kanske är det tid att testa på en ny sorts pass som kommer att bli grisjobbiga, men troligen kan ge effekt.

Fick en go mental kick när jag pustade ut och läste inlägg från ordföranden i stadens innebandy och tennisklubbar. De våndas över medlemmarnas och i synnerhet föräldrarnas motvilja mot att ställa upp som sargvakter, städare, serveringspersonal och liknande. I egenskap av förälder förstår jag motviljan mot alla dessa pålagor. Meningen med föreningen som det så fint brukar heta ska vara att ingå i en gemenskap kring ett gemensamt intresse. Dock, måste man nog inse att de flesta inte är så intresserade utan mest ställer upp av tvång för sina barns skull. Parollen är att alla ska kunna vara med och att det inte ska vara pappas plånbok som avgör om barnet kan vara med i klubben. Frågan är dock om det inte är lika synd om de barnen som inte får vara med för att deras heltidsarbetande föräldrar inte kan/vill avsätta sina få lediga timmar till kringaktiviteter och därmed tar sin lille Mats ur klubben?

Sett från detta perspektiv är det jättelyxigt att bara kunna dra på sig löparkläderna och springa en runda när man har en stund över. Utan A-lag att serva, lottförsäljning, arenastädning eller andra påhäng. Löpning är frihet för mig!

Annonser

2 kommentarer

  1. vilken trevlig blogg du har! 🙂

    1. Tack. Trevlig är egentligen inte målet, men det kanske råkar bli så. Siktar på ärlig dagbok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: