Brytpunkten kom vid 27 km

Lördag, gott om tid, lagom temperatur och god fysisk status. Perfekta förutsättningar för en riktig långrunda alltså. 10 plusgrader betyder korta tights och kortärmat för mig, men blåsten och de mörka skyarna fick mig att överväga andra plagg. Ähh, va fan, det får bära eller brista tänkte jag. Fyllde vätskeryggan med energidryck och tog med mig en snickers. Stack iväg mot Vikaholm med sikte på att ta ett par varv runt Bergundasjön. Två, eller kanske till och med tre idag? Inledde som vanligt i 5:20 fart första kilometern. Sänkte till 5:30 och lunkade på. Efter tre kilometer stötte jag på en jägare. Det var vildsvinsjakt på gång. Drog av min iPhonelurarna för att höra om det skulle komma nåt brakande ut genom skogen. En dryg kilometer och fyra jägare senare kom jag ur jaktzonen. Då bestämde jag mig för att lägga om rutten och inte springa fler varv bland jägarna. Idag fick det bli Växjö-runt så långt det gick.

En knapp kilometer senare började jag känna mig lite tung i vaderna. Stannade till och gjorde en snabbmassage och fortsatte. Kände mig fortsatt lite trög i vaderna, men det gick bra att tugga på i 5:45 tempo. Passerade milmarkeringen på 56 minuter. Snittpulsen låg på 155 bpm. Kanske var lite sega vader en välsignelse. Att tvingas till lägre tempo kunde ju bära hela maran runt. När jag sprang genom Räppe vid tolv kilometer började det regna. Omedvetet sänkte jag farten de följande kuperande kilometrarna runt golvbanan. Ett par gånger hade jag svårt att hitta markeringar på vart leden gick här. Den som har stakat ut leden har ibland bara satt en lapp på en stolpe mitt i en korsning och det visar ju inte vilken väg som är rätt. Vid 17 kilometer valde jag fel väg vid en dålig markering och kom in i Hovshagas villakvarter. Kom på det först efter en halv kilometer och valde att fortsätta på en egen väg bort mot Kronobergs slottsruin där jag visst var jag skulle hitta leden igen.

Det gick ganska bra att navigera mig genom villakvarteren.Efter drygt två kilometer kom jag in på leden igen. Passerade halvmaran på 2:01, pulsen låg på låga 152 bpm. Bortsett från lite tunga vader och en aning skav under kulorna kändes allt riktigt lätt. Strax före 22 km vimsade jag runt igen för att hitta rätt väg i avsaknad av markering, men hittade efter en extrasväng på ett hundratal meter rätt och fortsatte. Vid 24 kilometer fick jag lite ont i fötterna ungefär där tårna börjar. Sen ringde en fiskekompis och medan vi snackade sjönk tempot till 6:00 min/km. Vid 25 kilometer började jag få lite ont i utsidan av knät. Löpstegen blev stelare och kantigare för varje meter och tempot sjönk. Den 26e kilomtern haltades fram på 7:01. Det kändes inte bättre under den 27 kilometern och jag insåg att bryta var det kloka valet. Ringde frun och bad om att få bli hämtad vid Sandsbros badplats. Ironiskt nog samma ställe som jag bröt på efter 17 kilometer när jag sprang varvet åt andra hållet sist.

Haltade mig upp på bron för att ha utsikt över motorvägen och se när hon skulle komma. Det blev fort kallt när jag stod still i blåsten och regnet så jag gick ner från bron och satte mig i en busskur. Efter ett par minuter kom en man fram till busskuren. Jag satt och lyssnade på musik och trodde han skulle ta bussen. Tvärtom visade det sig. Han kom fram och undrade om jag visste att den bussen inte går på lördagar. Nej, men det gör inte sa jag. Det visade sig att han var gammal maratonlöpare och tyckte att det var synd att se en annan löpare frysa i onödan. Snällt tänkt, men jag förklarade att det inte var någon fara för jag hade skjuts på väg. Han frågade vad jag hette ifall han skulle läsa mitt namn i någon resultatlista någon gång. Jag sa att det skulle vara onödigt att lägga på minnet eftersom jag bara springer för skojs skulle och inte tävlar. Även det verkade förvåna honom lite. Sen kom min fru och jag fick åka hem till ett varmt bad.

I skrivande stund känns knät helt normalt igen, men fötterna är slut. Snopet att jag inte tog mig runt idag heller, men det närmar sig. Positivt från dagens runda var att det gick bra att dricka energidrickan. Inget magproblem alls och just 4:1-burken smakar rätt ok. Och så är ju faktiskt 27 km på stillsamma 2 timmar och 40 minuter personligt distansrekord.

Annonser

2 kommentarer

    1. Tack, men någon kamp hann det faktiskt aldrig bli. Knät sa ifrån så plötsligt. Lite besviken för jag hade börja få in fina mentala bilder av hur jag skulle komma hem och rasa ihop i trädgården efter 40+ kilometer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: