Trailtia och nedvarvningsfyra

Efter senaste passen med lite känningar i skenbenet ville jag undvika hårt underlag idag. Det har lagts en ny rutt på 10 km i Notteryd som Robert skulle visa mig. När han utlovade nästan stenfritt valde jag mina Vibram Bikila istället för Trailroc. Vi gav oss iväg i det fantastiska vårvädret. Första kilometern bjöd på två rejäla stigningar och jag kände mig omgående tung och flåsig. Robert älgade på till synes obekymrat med sina långa steg. Jag skuttade vingligt efter men blicken mot marken i jakt på ställen att sätta fötterna. Det gick upp och ner och hit och dit i traktorspår och på stigar. Under den andra kilometern fick jag ont i vänster hålfot och fram mot stortån. När Robban stannade till och begrundade stigvalet kastade jag mig ned och masserade foten och drog i stortån. Efter något tiotal sekunder såg han ut lite som Gandalf och sa, ”om det finns en uppförsbacke så välj den, så tänkte Jockarna när de la rutten”. Sen gav vi oss iväg uppför den brantaste stigningen.

robertNotterryd

I ett flackare parti halade jag upp iPhonen och fick en bild på Robbans älgkliv.

löpare jag är kände jag mig helflåsig och sliten efter fyr akilometer. Började jag tvivla på attvarken vänsterfoteneller flåset skulle räcka enhelmil.Under den femte kilometern tappade guiden riktningen ett par gånger vilket gav möjlighet till fler fotknådningar. Den sjätte kilometern bjöd på en lång fin utförslöpa där jag hittade flytet i steget lite. Den sträckan gick på 5:17 och fotbesväret började släppa lite. De följande kilometrarna bjöd på fler backar i varierande spår ,men väldigt sällan var det riktigt stenigt eller tekniskt, men jobbigt var det ändå. En bit in på den nionde kilometern var jag väldigt tacksam över att rundan snart skulle vara slut. Sen hände det något märkligt.

När vi kom ner för en bekant backe och in på den sista raksträckan mot bilarna kändes foten bra, benen pigga och flåsigheten var helt borta. Vi öste på sista biten i fyrafart och det kändes inte ens jobbigt. Fick lust att springa vidare, men slog bort tanken och så åkte vi hem. Skönt att jag äntligen lyckade ta mig runt en hel runda i Notterryds trail utan att få kramp och stappla i ”mål”. De 10 kilometrarna avverkades på en timma och tre minuter under en snittpuls på 157 bpm.

Stannade till hos min far och hjälpte honom med dataproblem på hemvägen. När det var klart och jag klev ur bilen hemma en timma senare kändes benen och kroppen helt tipptopp. Vad var detta för fenomen? Kunde jag verkligen vara pigg igen eller var det bara en konstig känsla? Eftersom jag fortfarande hade löparkläderna drog jag på min mina Trailroc 235 och stack iväg i solskenet.

Höll 5-fart och det kändes hur bra som helst första trehunda meterna. Sen blev benen lite tyngre. Efter 1,5 kilometer stannade jag och tog en skogsbild. Sen drog jag iväg igen. Efter andra kilometerna ropade Runmeter ut average pace 4:30. Glatt överraskad fortsatte jag i samma stil och funderade över hur det kunde kännas segt och ändå gå så bra. De avslutande två kilometerna hem gick på prick fem och var ganska tunga. Den sista hade jag 173 i puls som snitt.

En intressant dag med blandad löpning i nya spår och fantastiskt väder. Om bara vänsterfoten håller ihop känns det som att det mesta går åt rätt hål igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: