Lövspolade stigar

I går jag var i Malmö och lyssnade på Renata Chlumska. Imponerades av hennes energi och fenomenala förmåga att sälja sin story. Orubbligt positiv och energisk. Att man behöver vara målmedveten och energisk för att ta sig uppför Mount Everest var ju så klart väntat, men hennes vilda gestikulerande och glada utspel under föredraget fick mig mer att tänka på en PT eller Växjö TS fantastiskt positiva tennistränare. Det var som om hon ville få hela rummet att resa sig, cykla iväg och traska upp för ett berg. ”Allt man behöver göra är att vara glad, målmedveten och ta ett steg i taget”, mässade hon återkommande. Och visst så är det med det mesta. Lyssnade på Fredrik Uhrbom i maratonpodden häromdagen och han var inne på samma linje. Det finns inga hemligheter och genvägar till att bli en bra löpare. Kör intervaller, distans eller vad du vill, men det handlar om att ta ett steg i taget och få ihop sina cirka 170 km träning i veckan, menar han. Gör man det så när man toppen.

Som den motionär jag är vek jag ner mig i måndags när det ösregnade och haglade ärtstora hagel. Trädgården och gatan stod helt under vatten en stund. I Malmö hade jag inte ens med mig löparkläderna. Nu när jag kom hem joggade jag iväg i solskenet för en runda i bokskogen. Roade mig med att testa min löparkeps modell ökenkåren med dok i nacken. Kändes först löjligt, men efter 5 minuter i 22 graders solsken kändes det som en mer vettig idé. Ovan som jag är kände jag att hettan tog på mig. 5:30-fart kändes tungt och gommen var torr efter en kilometer. Tog en klunk ur drickaslangen som jag satte i vrångstrupen direkt och hostade och fräste fram nästa kilometer i 5:45-fart. Inne i bokskogen hade regnet häromdagen gjort flera av mina stigar till våtmarker. Fick springa omvägar i skogen och farten sjönk till långsammare än 6 min/km i två kilometer.

IMG_7119Efter fyra kilometer hittade jag torrare stigar runt kala höjden och kunde springa på bättre i svalkan under trädkronorna. Låg mellan 5 och 5:30 och kryssade fram på stigarna som även var renspolade från löv efter skyfallet. Kände mig pigg och glad efter ett par kilometer där inne och vände tillbaka. Kom ut på grusvägen hem och höjde farten ett snäpp av ren löpglädje. ”Hej  Andreas, hur går det?”, hörde jag då bakom ryggen. Det lät som Kimmen och det skulle ju inte förvåna alls om han joggade förbi i 3:30-fart. Fast nä, han stack fram huvudet i cykelhjälm i sällskap med någon för mig obekant. Kändes förbryllande lätt att haka på en bit i 3:30-fart innan de susade iväg. Sen släppte till 5-tempo igen och kilometern fick ett snitt på 4:20. Gled lätt och behagligt hem i 5-tempo sista två km. Allt jämnt trögstartad, men det känns ändå som att utvecklingen går åt rätt håll igen. Ett steg i taget, som Renata skulle säga kanske.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: