Varvrekord med tårar i ögonen

blomning
Nu har ängarna slagit ut i blom ordentligt och min sommarallergi med dem. Ögonen har runnit hela dagen och halsen kliade i eftermiddags. Men jag hade bestämt mig för att springa en runda så jag gav mig iväg. Eftersom jag fick en del flygfän i ansiktet när jag cyklade hem från jobbet så tog jag solglasögon till löprundan.

Tog det försiktigt i värmen och hade snittfart 5:40 min/km alla de fyra kilometerna bort till mitt varv i Kalahöjdenskogen. Det var varmt och klibbigt. Strax före jag kom fram bestämde jag mig för att dra på ett riktigt maxvarv för att se hur fort jag kunde springa de 980 meterna. Drog upp farten direkt efter startstenen. Efter cirka hundra meter kände jag att jag kunde öka och drog på ännu mer. Sprang så fort jag vågade i utförslöporna, men de tvära svängarna och stenarna gjorde det svårt att springa riktigt fort. Snabbt var utförshalvan slut och det blev dags att ta itu med stigningarna. Kändes som att farten halverades, men det var en illusion. Loggen visar att jag höll fart runt 3:50 i nedförshalvan och cirka 4:30 i uppförsdelen. De 980 meterna gick på 4:16. Så nu har jag ett PB att mäta mig mot.

När jag svischat förbi min varvningssten så fortsatte jag och tog en normalsnabbt(5:46) varv till. I sista branten kände jag att det fick räcka för idag och sprang sen hem. Tog det lugnt och lunkade fram i inslagna 5:40-tempot ett par kilometer. Sen tänkte jag att jag kunde försöka återkalla mitt första löparminne för cirka 30 år sedan.

På den tiden hatade jag att springa. Allt mer än 1000 meter var lååångt. Så en gång på ett skolläger skulle vi springa runt en slinga så många varv vi orkade. Direkt i starten drog mina kamrater ifrån. Första varvet var en plåga. Jag tror slingan var 1,5 km. Vid varvningen blev jag peppad av läraren att fortsätta. En bit på andra varvet kändes det bättre och jag passerade någon. På tredje varvet kändes det inte alls tungt. Jag passerade någon till, men jag visste att jag hade fler före mig. På nästa varv gick benen bara bättre och bättre, men jag passerade ingen. När jag kom till nästa varvning tänkte, ”nu springer jag så fort jag bara kan och kommer jag inte i kapp någon så får det vara”. Jag sprang som i trans. Jag såg bara stigen långt fram och benen gick fortare än någonsin. När jag kom till varvningen hade jag inte kommit ikapp någon. Det fanns ingen vid mållinjen så jag gick tillbaka till lägret. När jag kom dit fanns alla där. Det visade sig att ingen annan än jag sprungit mer än tre varv.

Så jag satte blicken långt fram och försökte hitta minnet av att benen bara gick fortare och fortare. Det fungerade ganska bra. Efter någon minut kändes det inte alls jobbigt och jag gled fram på lätta ben. Sista kilometern hem kändes det väldigt avslappnat. Näst sista gick på 5:13 och sista på 4:40. Intressant nog steg pulsen till 174 bpm på slutet, men det kändes ändå inte besvärande. Det mentala är viktigt. Det enda som fick mig lite ur transen var när jag fick flygfän i halsen två gången. På bilden nedan kan man tro att det är fåglar, men icke! Det är en av alla knottsvärmarna.
knott

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: