Aldrig mer Hällevik till Nogersund

Sitter bland stugorna i Hällevik och skriver detta. Det luktar unket och ruttet av sopor och tång och jag har just kämpat mig igen 7,5 kilometer.

Jag är nämligen på så kallad semester här för att följa sonen som spelar i Mjällbys fotbollscup. Vädret är ok och knattarna har spelat på som knattar gör, men efter två dygn är jag redan less på det spartanska sommarlivet. Jag vill ha tillbaka min ”lyx” med dusch, bra säng, kyl, frys och riktig mat.

För att rensa frustrationen ur systemet steg jag upp klockan 6:00 för att ta mig en vacker löprunda utmed stranden. Efter hundra meter tog grusvägen slut för en privat tomt. Joggade förbi utmed staketet. Fortsatte på stranden hundra meter till. Sen blev det stopp för ett stort snår med björnbär och vass.

Jag fick springa upp bland husvagnarna för att hitta en väg runt. Det var en usel ide för när jag sprungit upp och ner mellan varenda husrad så stod det fast att det inte fanns en enda stig vidare. Jag fick springa upp och ut från campingen till bilvägen.

Efter några hundra meter bilväg såg jag en skylt med ”cykelled listerlandet” och gav mig in på cykelvägen. Den tog slut efter typ 100 meter och jag såg ingen mer skylt. Fortsatte lite på bilvägen tills jag såg en traktorväg ned mot havet. Tog traktorvägen. Den gick spikrakt mellan stenmurarna en kilometer knappt. Sen tog den slut och blev till en stig in bland björnbärsnåren.

Vända efter knappt 3 km? Nä, jag fortsatte på stigen. Efter typ 50 meter joggande och gående hade jag rivit mig på björnbär och blivit nässlad så mycket att jag nästan gav upp, men stigen såg lite bättre ut framåt än bakåt så jag fortsatte. Efter ett par hundra meter till med snår kom jag in i en kohage.

Skönt, nu kan jag nog i alla fall småspringa lite, tänkte jag och klev i en komocka. Joggade vidare mellan tuvor och sten. Det blev stenigare och stenigare så jag började fundera på om det skulle vara bättre att vända tillbaka till nässlorna i alla fall.
20140803-075539-28539893.jpg

När jag hoppat fram mellan stenarna en halv kilometer till så såg jag bebyggelse framför mig. Dit fick det bli och sen landsväg tillbaka. Det var Nogersund. Ute på landsvägen ökade farten från tidigare 6-7 min/km till närmare fem, men jag kände mig tung.

Förvånansvärt tung och irriterad bet jag ihop och sprang sista två km hem i fart runt fyra på ren tjurskallighet. Snabbt klampande tunga steg och tung andning hela vägen hem i hettan. Usch, den rundan lovar jag att jag aldrig ska ”springa” mer.

Annonser

2 kommentarer

  1. Äh, lite offtrail har ingen dött av… 😛

    1. Det finns säkert nån som snubblat och spräckt skallen på stenar, jag överlevde, men gör inte om det 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: