Förkylning och löpning

Sen i torsdags har min familj blivit förkyld. En efter en har insjuknat och bara jag har sluppit hittils. Solen sken och allt var perfekt för en söndagsrunda, eller? Hur ligger det till egentligen? Låt säga att jag är smittad, men att det inte brutit ut. Skulle en runda försvaga immunförsvaret så att jag åker dit eller skulle en runda rensa ut systemet så att jag slipper? I brist på kunskap föll jag för det frestande vädret och stack iväg.

En dryg mil runt sjön kändes lagom. Först en uppvärmnings kilometer på lite över 5:20 och sen tänkte jag hålla fem blankt. Efter drygt tre kilometer skulle jag korsa grusvägen för att springa lite stigar, med då såg jag en löpare i blått med solglasögon korsa framför mig. Han såg ut som en kollega och jag blev nyfiken. Bytte till grusvägen och började följa.

Kände att jag tappade på honom och ökade farten. Efter en ökning till 4:30 tappade jag inte mer. Följde efter med cirka 100 meters lucka, men jag hade ju tänkt ta in och se om det var han så jag ökade. Vid blankt fyratempo tog jag in lite på honom. När jag halverat luckan började den öka igen och jag kände inte att jag hade kraft att öka ännu mer om jag skulle orka hela varvet. Ändrade taktik till att  bara försöka hålla samma avstånd och se om han skulle sänka farten längre fram.

Farten pendlade mellan 3:50 och 4:45 och jag låg på gränsen till vad jag pallade. Efter sex kilometers löpning för min del och tre kilometer i rygg på den blå dök det upp en ny lång löpare längre fram. Vi åt snabbt ikapp distansen och passerade den långe. När jag passerade ökade han ett snäpp och började följa mig. Den lugna rundan blev en  slags oplanerad tävling. Nästa kilometer gick på 4:49, jag släppte några tiotalmeter på mitt byte och min följare släppte ett par hundra på mig. Den här kilometern i öppen terräng var också förbryllande varm och svettig, det var rena sommarhettan i grusdammet trots att termometern bara visat 14 grader när jag stack hemifrån. I början på den åttonde kilometern i den brantaste uppförsbacken började bristningen i vänster vad förnimmas. Tätlöparen drog ifrån uppför och jag såg honom inte när jag nått toppen själv.

Eftersom jag legat på gränsen hela tiden och inte kunnat äta in avståndet gav känslan i vaden signalen för att lägga ner jakten. Slog om till fart fem blankt. Efter en lång kurva på den nionde kilometern såg jag att den långe hade tagit in på mig igen och inte låg så långt bak längre. Jag höll mig fart runt fem blankt de sista kilometrarna hem, men han tog inte in mer så han hade nog bara gjort ett ryck. Tur det för kanske hade tävlingsdåren vaknat och tvingat mig att svara upp annars.

Dagens 11,5 km gick på snitt 4:55 vilket gör det till ett av mina 10 snabbaste varv runt sjön. En snittpuls på 170 bpm och peak på 184 bpm gör det däremot till rundan med högsta pulsen. Hoppas det var de snabba kilometrarna i mitten som höjde pulsen och att det inte är ett tecken på att jag är förkyld när som helst nu.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: