Mycket bättre än väntat idag

När jag väntade på cancerbehandlingen tidigt i våras målade fantasin upp bilder av hur härligt det är att springa i bokskogen på sommaren. Så jag började drömma om att allt skulle gå bra med behandlingen och att jag skulle vara frisk och kunna springa runt i bokskogen i maj. Blev inte riktigt så stark i maj, så jag fick fuska lite och gå dit, jogga i bokskogen och sen gå hem. Det var ett tag sen jag lyckades ta mig till bokskogen och även ta en kort runda för egen maskin och uppnådde drömmen, men sedan dess har jag inte varit så stark att jag känt att jag kunnat ta den rundan igen. I förrgår kände jag mig riktigt risig och kämpade mig genom en fyra. Så det har känts som att jag fastnat på en platå.

Det var alltså med låga förväntningar jag mig ut på dagens runda. Första kilometern var seg och jag började tänka att det kunde bli en lika jobbig fyra som sist. Sprang i 5:45 min/km och under den andra kilometern kändes det ungefär lika jobbigt, men när jag kunde se fram till bokskogen blev jag så skogen på ett par steg där inne att jag tänkte att jag kunde springa en runda där och gå sista biten hem istället om jag skulle krokna.

Så jag kom in i bokskogen. Väl därinne kändes det lite roligare och lite lättare. Känslan var lättare, men farten sjönk som alltid på stigarna. I takt med att det kändes roligare skruvade jag upp ambitionen och bestämde mig för att min gamla favoritrunda upp till Kalahöjdens topp. Jag pressade inte för att hålla farten i backarna. Det var jobbigt nog ändå och farten var oväsentlig, idag var jag ute efter att springa så långt som möjligt innan jag eventuellt skulle bli tvingad att gå.

Pulsen låg och pendlade runt 170bpm, men jag tänkte inte så mycket på den för jag höll på att få lite kramp i hålfötterna och vaderna började bli tunga. Jag gladde mig åt omväxlingen att få muskulära problem istället för det skumma illamåendet i bröstet. harvade på i fart lite över 6 min/km och kilometrarna bockades av. När jag sprungit nästan 8 km kom det in en äldre man på spåret strax före mig. Han såg ut att vara typ 60 år och sprang med långa spänstiga steg. ”Wow, nu blir jag helt frånsprungen av en pensionär. Undrar hur fort han springer”, tänkte jag och såg honom dra ifrån. Nej, förresten, luckan växte inte. Eller gjorde det det? Jag blev lite osäker och bestämde mig för att försöka hålla avståndet en stund även om jag behövde öka för att få veta hur fort han sprang. Jag hade ju trots allt bara en dryg kilometer kvar och det kändes inte jobbigare nu än tidigare under rundan.

Han svängde runt en krök och försvann bakom träden en bit, när jag kom runt svängen hade han ryckt ifrån mig säkert 20 meter. Så jag kände mig tvungen att öka. Gick rätt bra att öka fart tyckte jag, men jag tog inte in någonting de kommande hundra meterna. Om något ökade avståndet. Jag pressade mig till en ökning till. Avståndet växte inte, men jag tog heller inte in något under den kommande tvåhundringen. Så det vara bara att bita ihop, sträcka på mig och tänja ut stegen lite till. Kändes som att det började gå rätt skapligt nu. Var jag nere under fem min/km? Kollade inte på klockan, det fick ge sig hemma framför datorn. Under den följande tvåhundringen tog jag in lite grann, men inte lika mycket som jag tappat tidigare. Nu var det bara lite drygt en femhundring kvar av min runda så jag kände mig manad att öka lite till, men inte riktigt till max. Bäst att spara de sista procenten till sista hundringen.

Sprang på typ 90 av min förmåga och började så sakta äta in avståndet. Då svängde han till min förvåning av till vänster rakt upp för den brantaste grusbacken. Kände att jag skulle fått svårt att komma ikapp honom till min runda var slut och det var rätt skönt att slippa försöka. Så jag sänkte tempot en gnutta och slutade ladda för spurten. När jag kom fram till rundans slut var jag riktigt slut även om jag inte hade blod och kräksmak i munnen som jag säkert hade fått av en spurt.

Satte mig några sekunder på grillplatsen och pulsen rasade ner rätt fort. Så jag kunde resa mig och gå hem strax efter. Kändes riktigt bra. Trött, men återhämtningen var bättre än senaste rundorna. Enligt loggen hade jag snittat 4:50 min/km på sista 800 meterna. Hela rundan på 8,8 km snittade jag 5:59.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: