Draghjälp av Backman och en stålgumma runt sjön

Den starka avslutningen på min rekordrunda på 9 kilometer i måndags tände känslan att jag med lagom tempon nog kan klara hela varvet runt Bergundasjön igen. För att öka på oddsen bad jag en gammal löparkompis att hänga på som hare och mentalt stöd. Det var flera år sen vi sprang tillsammans, men lägligt nog har han också tagit ett break från löpningen och hade lust för en slå runda på en dryg mil.

Eftersom det skulle bli en längre runda idag tog jag på mig löparyggan för första gången i comebacken. Det gick bra remmarna för sitter högt upp på magen och stör inte stomin. Han kom springande till mig så vi satte iväg med en gång. Min tomtomklocka startade inte med en gång. Den tog en hel kilometer på sig att hitta satelliterna genom dagens tjocka molntäcke. När den väl kom igång så låg vi runt 6 min/km och malde på. Blev en hel del prat om vad som hänt sen sist nu när vi inte setts på drygt ett år.

img_2733Backman är en fantastisk jämn farthållare för enligt loggen så höll vi 5.53 min/km plus minus 10 sekunder under hela rundan. Jag var givetvis trött hela tiden, men jag gick inte riktigt på knäna. När vi hade sprungit sju kilometer och precis passerat den enda stora backen på rundan kom det upp en tant jämsides med oss och sprang förbi. Ok, vi sprang sakta, men gumman måste varit över 70 år så det var en riktigt överraskning. ”Jag har ju aldrig varit snabb, men under alla mina varv runt den här sjön(69 stycken) har jag så vitt jag minns bara blivit omsprungen ett par gånger”, sa jag till Backman.

Vi fortsatte i samma tempo och när luckan till henne blivit ungefär 75 meter så växte den inte mer. Efter drygt milen så svängde Backman av upp hem mot sitt och jag fortsatte sista dryga kilometern hem.

Det är lättare att hänga på än att dra själv så utan Backmans farthållning började jag nu istället knapra in på avståndet till min nya hare. Först knappt märkbart, men i uppförsbackarna tog jag in ganska mycket och med femhundra meter kvar var jag jämnsides och tackade för draghjälpen med att berätta ”nu har jag bara femhundra meter nedförslöpning kvar hem så tack för draghjälpen nu tar jag slutspurten”, för henne. Och så ökade jag på stegen. Kände mig oväntat stark och pigg nu så benen ökade tempot steg för steg och sista hundringarna låg jag runt 4:15 och puls 178 bpm. Kändes riktigt bra idag. Det enda lilla gruset i bägaren är lite lätt skavsår under fotsulorna framme vid stortårna.

 

Ser inte så märkvärdigt ut, men just den här är sträckan är från mitten på rundan och framkallar en del minnen. När jag kommit hit betyder det att nu finns det ingen återvändo, att vända tillbaka är inte kortare än att fortsätta.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: