Helgmil i fantastiskt väder

Luften var frisk efter regnen, solen sken, vindstilla och cirka 15 grader. Bättre förutsättningar kan man inte få för löpning. Hade det varit för ett par år sedan hade det varit läge för att knäcka maran idag. Det har jag inte krafter till, men jag kände att det var läge att försöka se hur långt jag orkar just nu i alla fall. Så på med vätskeryggan och iväg. Tog inte ryggan för vätskan i första hand, men eftersom jag ändå behövde ha med mig nycklar och mobil(ifall det skulle hända nåt) kunde jag likaväl fylla i en halvliter.

Kände mig lite trött och seg i ryggen när jag gav mig iväg i still mak. Antagligen för att jag spelade MOBA ett par timmar i natt. Det har jag inte gjort på många månader för jag har fått problem med synen och huvudvärk senaste månaderna. Men i fredags hämtade jag ut glasögon för skärmarbete och vad bättre att testa dem på än ett par timmars väldigt smått och pillig spel. Det var väldigt ovant att flytta huvudet för att se åt sidorna, med de verkade fungera för det var inte lika jobbigt med huvudvärk. Det gav ett par timmars mindre sömn vilket säkert bidrog till dagens seghet.

Jag låg och kämpade på i fart strax under 6 min/km och försökte njuta av vädret, men det är inte så lätt att njuta när pulsen stadigt ligger över 170 bpm. Valde en ny improviserade runda inne i bokskogen eftersom det faktiskt var ganska hett när man kom ut i det öppna solskenet. Så jag snirklade runt inne i bokskogen och sprang förbi en tjej som tog av tröjan pga värmen. Strax efter kom hon och sprang om mig. Kände inte att jag varken hade lust eller energi att öka farten så hon fick glida ifrån bland träden. Efter en kilometer hade hon stannat och knöt skorna eller nåt så jag passerade igen.

Jag vände om och tog samma snirkelkroksväg i bokskogen tillbaka och när jag kom ut och korsade grusvägen efter ungefär två kilometers stiglöpande så vem kom inte springande precis framför igen. Jo, just hon. Eftersom jag råkade komma ut precis bakom henne nu och inte hade så många kilometer kvar hem bet jag mig fast bakom. Fick öka fart ner mot fem ungefär och pulsen rakade upp i 180 bpm. Genom att sträcka på mig och springa med lite längre steg lyckades jag hålla ihop det och ta ikapp efter ett par hundra meter. När jag kommit ikapp frågade jag om hon stannade för nya klädproblem sist också. Hon svarade att hon sprang tusingar och att detta var den sista. Jag anade att röda bron efter bokskogen var hennes slutpunkt så jag hängde i bara för att se om jag kunde med så hög puls. När det var femti kvar gjorde hon ett ryck. Jag bet ihop, svarade upp, sträckte ut, maxade och drog ifrån. Ingen imponerande insats i sig att springa en kortspurt i fart ned mot 4:30, men lite imponerad att jag kunde trycka på från 185 till 190 bpm i puls.

Hon utropade att hon var klar och jag slog av på farten för att springa de sista knappa tre hem. När jag kollade pulsen såg jag att jag sprungit drygt åtta. Lite komiskt. Mitt försök till distansrekord visade sig bli precis lika långt som standardvarvet runt sjön. De sista kilometerna hem var slitiga, men jag bet ihop och tog mig hem i 5:40fart ungefär trots snittpuls på 180 bpm. Plågades också lite av begynnande blåsor och skavsår under framfötterna, hade jag planerat att springa mycket längre hade jag nog fått avbryta ungefär här för att inte bli hudflängd så dagens distans blev lagom. Formen är inte så vass, men det känns som att jag blivit bättre på att uthärda hög puls efter cancern. Förr tyckte jag det var ett elände över 170 bpm, nu kan jag hantera det lite lättare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: