Har någonsin ett pass blivit som du trott?

Det slog mig precis att jag alltid har en massa tankar och känslor inför ett träningspass. Det har jag alltid haft, ända sedan jag var 7 år och längtade efter att få gå på hockey och åka skridskor. Jag längtade och såg fram emot det ibland flera dagar. När det sedan var dags hoppade jag ut på isen och åkte runt. Rätt omgående blev man instruerad och insållad i ett led där man skulle vänta på sin tur och åka åttor och annat som inte var riktigt så kul. Ju längre det gick desto längre bak i ”ledet” blev jag placerad och jag ändrad mina tankar till ”nu idag ska jag minsann vara så jäkla duktig att jag kommer lite med i…” och träning efter träning hade jag fel. Aldrig kom jag in i laget.

Sedan dess har jag tränat en massa andra saker, innebandy, volleyboll, karate, badminton, gubbatennis och gubblöpning. Inför varje pass ha jag tänkt saker, olika saker. Ibland har jag sett fram mot det för att det skulle bli si eller så och rätt ofta har jag gruvat mig inför jobbiga pass med idioten, plyohopp, backträning, intervaller eller nåt annat. Nu  när jag tänker på det så har jag nog aldrig haft rätt. Ett pass har aldrig gått så fantastiskt som jag trott eller blir fullt så jävla jobbigt som jag väntat mig. Är det bara jag som funkar så? Är det någon därute som lyckas förutspå hur era pass ska kännas i förväg? Skriv en rad det skulle va kul att veta.

Dagens pass? Det har blåst som fan så jag har våndats och skjutit fram det under hela helgen. Men när sonen skulle på fotbollsträning tog jag mig i kragen och tänkte att jag kunde springa upp till planen och se vad de hittade på och sen jogga hem. Jag läste ett par FB inlägg från ultrafantomerna i närhet i morse om en liten morronrunda på 40 km häromdagen och det satt kvar i bakhuvudet. ”Undrar om jag har kunnat haka på där om jag varit frisk senaste åren?”. Men den tanken i huvudet valde jag att springa en liten bit av maratonvarvet runt Växjö efter som det skulle leda upp till fotbollsplanerna ungefär. Det är inte den softaste sträckan precis. Först två km i svagt uppför och sedan cirka 500 meter i rejäl lutning. Den största stigningen i stan. ”Hur skulle jag palla den nu när jag inte sprungit alls mycket sista veckorna? Det här var nog korkat.”, tänkte jag.

Lyckligtvis hade jag lika fel som vanligt. Det var jobbigt, men inte så tokjobbigt som den mentala bilden och det gick inte så jävla sakta heller. Pulsen peakade på 171 bpm i backen. jag höll ett snitt på 5:25 min/km över de fyra kilometerna och 5:45 i stigningen. trött och nöjd kom jag till fotbollsplanen. Där var det inte heller som jag väntat mig. Ledaren hade inte lyckats boka planen korrekt och därför var inte lyset tänt så det var fiasko och grabbarna fick gå hem när jag kom för då började det bli för mörkt.

Så det var bara att ladda om och springa sist 1,5 km hem. Starta om brukar inte vara kul, men det var inte heller så illa. Så där blev det en positiv överraskning. Livet är fullt av överraskningar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: