Jättebra Tage!

De senaste veckorna har jag befunnit mig i en djup mental svacka. Den började så smått för en dryg månad sedan. I min början av min comeback efter cancern gick att spikrakt uppåt. Sen planade formkurvan ut och senaste månaden har jag fastnat på en platå. En känsla av att jag kanske kommer att stanna på milen runt 55 minuter har börjat slå rot. När jag blev sjuk var jag säker på att jag skulle vara tacksam och glad för att nå den nivån. Nu när jag är där känns det lite meningslöst att kämpa om jag ska bli fast på den nivån och löpning i novembers ständiga mörker, kyla och fukt kräver motivation. Så jag har vikt ner mig och knappt kommit ut. Efter en dryg veckas uppehåll bestämde jag mig för att inte vela mer och ge mig ut så fort jag kom hem från jobbet idag.

När jag steg in i hallen mötte jag min trettonårige son och frågade vad han gjorde. När han sa att han hade tråkigt så föreslog jag att han skulle följa med och springa. Till min förvåning tyckte han det var en bra ide och följde med. När vi skulle iväg ville han bära löparklockan så det fick han.

Vi sprang iväg och han fick vara farthållare. Det blev precis lagom. Han höll sex min/km och vi malde på. Vi pratade på en del och det kändes bra när mörkret tätnade. Vi vände efter tre kilometer och sprang samma väg hem. Han sprang på fint hela vägen i samma fart. Så det blev en prydlig runda utan problem på hela sex kilometer. Kanonbra grabben!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: