Kommer jag tillbaka?

De var väldigt länge sen jag skrev nåt i bloggen. Jag har helt enkelt inte haft nån ork till det. Lite konstigt faktiskt. När man upptäckte tumören tidigt våren 2017 kände jag mig helt lugn och fokuserad på att den skulle bort och att jag skulle tillbaka och springa. Och så blev det. En operation och sen var den borta. Jag började springa med stomin och det gick rätt hyggligt. Jag loggade varje steg och det kändes inspirerande.

Stomin skulle enligt plan tas bort efter semestern 2017 och efter blev det – långt efter blev det. Vårdens resurser är otillräckliga så min operation flyttades fram gång på gång. Antagligen för att de hade kontakt med mig och jag kunde hantera läget bra.

I mitten på januari ringde de upp mig och sa att det fanns ett återbud på operation i februari. Så jag tog så klart den tiden och åkte in den 2/2. Operationstiden var planerad till trekvart. En enkel nedläggning och förslutning av såret som skulle ta en dryg halvtimma. Kirurgerna påpekade återkommande att det var en enkel operation som jag inte skulle oroa mig för. Jag skulle få komma hem efter ett par dagar. Men någonstans inom mig malde en känsla att det här inte skulle gå så lätt.

Jag ska inte gå in på detaljerna, men operationen blev komplicerad och tog nära tre timmar. Den lyckades inte heller fullt ut och fick göras om för att lösa ett tarmvred. Allt som allt fick jag ligga inne 18 dygn. Över hälften av dem mådde jag illa och fick inte äta och när jag åt kräktes jag. Det var riktigt jobbigt, så det fanns fog för mina oroskänslor inför.

Efter de arton dygnen blev jag sjukskriven hela mars månad för att magen skulle komma i balans. Riktigt som jag var före operationen blir jag inte, men för det mesta blir det helt ok har man sagt. Första veckan men ett dussin toabesök om dagen var nedslående och med cirka 15 minusgrader och blåst var det tufft att göra rehabpromenader. Jag har inte brytt mig om att logga något förrän för drygt en vecka sedan när jag gick dryga milen runt sjön. Den promenaden var ok, men gav inte någon jättelust att springa faktiskt. Inte heller dagens kortare promenad i solsken gav någon jättelust, men det är positivt att kommunen breddat stigen från smalaste 70cm till minst 1,5 meter så nu blir det lättare att undvika de hänsynslösaste mountainbikarna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: