”Kvinnojakt” i dödens zon

Drog i min en snabb Risifrutti och gav mig ut på en tidig helgrunda nyss. Luften var frisk och morgonljum och fåglarna kvittrade överallt. Jag kan inte tänka mig bättre förutsättningar för att springa. Kände mig väldigt tillfreds med läget.

Efter ett par kilometer i 5.20 fart insåg jag att jag faktiskt höll på att springa ifatt en kvinna. Det var oerhört längesen jag kände att jag var på väg att passera någon. Nu är dock inte 5.20 en fart som man bara blåser förbi någon i och 5.20 min/km och pulsen låg stadigt på 168 bpm, vilket i mitt fall innebär dödens zon, så någon tempoökning var inte att tala om. Jag kände nu hur jag flåsade högre och högre(än vad jag antagligen gjorde). Som man går det tyvärr inte att skaka av sig känslan att man utsätter kvinnor för stress om man ligger och flåsar bara något tiotal meter bakom. Det fanns bara två alternativ. Antingen att sakta ner till någon typ långsammare än 6 min/km så att avståndet ökade eller att bara mala på och långsamt passera henne. Jag valde alternativ två.

Efter ungefär 30 sekunders löpning var jag ikapp och jämsides. Det kände tvunget att säga något så jag hälsade och sa att det knappast kan bli bättre än att springa bland träden på morgonen. Hon höll med och så gled jag sakta ifrån. Efter ungefär femhundra meter efter jag passerat henne började jag få lite känning i höger knä så jag bestämde mig för att trekilometersmärket kunde bli en bra vändpunkt. När jag hade vänt tog det inte lång tid innan jag mötte henne igen. Jag tror hon frågade om jag sprungit flera varv. Jag hade inte tid att förklara situationen på en sekund så jag svarade bara, ”nej, jag bara vänder här så jag ska orka hålla farten hem också”.

Efter en kilometers löpning till på väg hemåt upprepades ungefär samma sak igen, men en annan kvinna som sprang med sin hund, men precis innan jag kom ikapp sprang hon av vid en korsning. Det är för sorgligt att man ska behöva känna samvete för saker som andra psykon gör.

Knäsmärtan kom och gick lite under hela rundan, men det blev inte så akut illa att jag tyckte att jag behövde gå utan jag höll hela distansen ut idag. Det blev faktiskt hela 6,2 kilometer och med snittfart 5.20 min/km. En imponerande förbättring jämfört med förra veckan. Om det inte vore för knäproblemet hade det känts superbra, men antagligen hade jag väl sprungit lite längre då så det hade dykt upp längre fram, tänkte jag när jag satt och andades ut efter rundan. Då slog det mig också att jag nästan från start hade ramlat in i mina gamla synder att springa i den så kallade dödens zon d.v.s. i pulsintervallet där ansträngningen är så hög att det är för högt för lågintensiv träning och inte så bra för återhämtningen. Hmm…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: