Varför springer jag?

Vaknade upp i morse med en envis huvudvärk. Tog en alvedon, drack mycket vatten och låg och slöade i soffan. Det blev inte bättre så jag började överväga att springa en runda. Det har jag gjort förr och det har lyckats fördriva huvudvärken flera gånger. Den här förmiddagen var det dock för varmt och jag kände mig rent allmänt för seg. Sen har jag gått och pysslat med att måla lite på huset och ligga och vila under dagen. Nu framåt kvällen var det mesta av huvudvärken borta så jag gav mig ut på en liten löprunda för att det var lagom temp och ett par dagar sen sist.

Jag följer ju inget schema längre och har ingen plan med löpningen så det blir som det blir. När jag började springa idag så kände jag av någon knuta i höger vad. Gjorde inte jätteont, men det kändes inte rätt. Skulle den gå bort efter en stund eller bli värre. När den funderingen slog in följdes den omgående av en lust att stanna och gå hem. Under ett par minuter brottades lusten att lägga ner och ta rundan i morgon med förnuftet att fortsätta nu när jag kommit ut och alla förutsättningar var bra. Efter ett tag dök frågan upp – varför springer jag över huvud taget? Det går ju inte så bra och det kommer nog aldrig att gå riktigt bra igen. Varför är det här så viktigt? Argumentet om att det är bra för hälsan dök upp. Inte hade löpningen och ett allmänt sunt leverne skyddat mig mot tarmcancer. Nä, det hade det ju inte, men å andra sidan sa att läkare och sjuksystrar att jag hade haft stor nytta av att komma in i bra kondition. Det underlättade läkningen, sa de. Rent logiskt borde det stämma, men den sista 18 dygns inläggningen gick inte alls lätt och jag såg många betydligt allmänsköpligare skrivas ut medan jag låg kvar. En våg av meningslöshet sköljde över mig medan jag malde fram. Jag sneglade på löparklockan. tempo 6.25. Va, var jag så seg idag? Hmm, det var nog säkert klockan som spökade lite, om drygt hundra meter skulle jag passera 1km märket, då kunde jag se den faktiska löptiden.

När jag passerade 1 km var det efter 5.57. Så den angivna snittfarten i min Tomtom var ute och seglade igen. Jag fortsatte med att springa och snegla på klockans snitt tempo. Den fortsatte envist med att ange ett tempo drygt över 6 minuter varje gång jag tittade. När jag passerade 2km på 11.50 var det bara att konstatera att tempovisningen buggar lite.

Resten av rundan gick utan någon dramatik. Jag passerades tre gånger av ganska snabbt cyklande mountainbikes, men leden är breddad nu och håller i allmänhet bred motionsgrusvägsmodell så de passerade utan att preja mig av vägen. Sprang sex kilometer totalt  och höll ett jämnt snitt idag. Snabbaste kilometern var som vanligt den sista på 5.39 och den långsammaste var den första med sina 5.57. Snittpuls 157 bpm stämmer in med den allmänna känslan att jag inte tog i så mycket som tidigare heller.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: