Jag hatar 2000 meter

När jag gick i högstadiet och gymnasiet skulle man varje år springa något som de kallade för ”Coopotest”. Antagligen var det nåt missförstånd av Coopers test eller någon slags förenkling för Coopers test går ju ut på att springa 12 minuter och se hur långt man kommer. I skolans värld hade man vänt på det så att man istället skulle springa 2 km och sen jämföra tider. De snabbaste graderades med femma och sen neråt i en fallande skala. Allt i den för tiden rådande relativismen där det mesta inte var relaterat till den faktiska prestationen utan utgick från att varje klass var likvärdig med alla andra och betyg därför skulle fördelas enligt en statistisk kurva (vilken medelmåtta som helst borde kunna räkna ut att det var ett felaktigt antagande). På den tiden var jag en rollspels och datanörd. Sprang gjorde jag bara när det regnade på mig.

Dessa årliga löptest i skolan var därför en total plåga. De som tränade simning och fotboll i klassen drog ifrån alla redan i starten och efter några hundra meters löpning i för högt tempo började man få ont i bröstet och antydan till håll. Så man fick ta sikte på de andra ickesportiga typerna och försöka slå så många som möjligt av dem. Efter en kilometer hade jag nästan alltid dragit på mig lite håll och blodsmaken började komma. Därifrån och in i mål var den bara en fråga om mental kamp och när man korsade mållinjen så rasade man ihop i en hög bland jämte de andra. Man var alltid för trött för att fatta något av vad gympaläraren sa, men jag brukade ta mig in i den första tredjedelen av klassen med nöd och näppe.

Förra helgen lyckades jag överanstränga vänsterknä så passa att det inte släppte förrän i fredags. Igår blev det inte av, men idag tog jag mig ut för att se om knät höll för att springa. Gällde att vara disciplinerad och inte gå ut för hårt så jag bestämde mig för att bara springa en kilometer och sen vända. Solen sken och termometern visade 20 grader så jag klev glatt ut i korta tights och kortärmat. Kom bara precis utanför tomten när en kall höstvind blåste mig ur den illusionen. Varmt var det inte, men jag skulle ju bara springa två km så jag vände inte för att hämta några mer kläder.

Precis innan jag kom ner till min startpunkt träffade jag ett par grannar. Stannade till, växlade några ord och började frysa. Fick avbryta kallpratet och börja jogga ned till startpunkten. Fick bra schuss i nedförsbacken så jag stannade inte utan knäppte bara igång klockan och fortsatte med flygande start. Efter ett par hundra meter såg jag att klockan visade 4.30 min/km. Den har ju inte varit precis tillförlitligt på korta streckor på senare tid, men den har ju inte visat några glädjekalkyler precis. Så då tänkte jag att jag kanske lika väl kunde försöka hålla högt tempo nu när jag ändå bara skulle göra ett kort test av knät.

Stod på för att hålla tempot. Efter femhundrameter flåsade jag som tusan och det kände väldigt jobbigt. Började tvivla på om det här med högt tempo var en bra ide´och fick flashbacks från skolans hemska ”Coopotest”. Ok, jag plågar mig fram till 1 km märket och vänder sen, intalade jag mig. Efter ett par hundra meter till såg jag en löpare framför mig. Det såg ut att gå väldigt sakta och jag bara swishade ikapp honom. Hann också dra förbi en kille som promenerade innan jag kom till mitt 1000 märke och tvärvände. Mötte den äldre löparen som jag nyss swishat förbi. Han såg för trött ut för att orka titta upp. jag var lika trött och plågad som nyss, men vetskapen om att jag gjort halva streckan peppade mig till att kämpa.

Det var bara genomgående jäkla jobbigt, men eftersom knät inte spökade och inte heller vadknutan gjorde sig påmind så fortsatte jag att hålla så högt tempo jag bara kunde. Med femhundra meter kvar ville jag verkligen inte springa mer, men jag peppade mig med att tänka att det mesta var gjort och jag brukar vara som starkast på slutet. Enligt loggen hade jag mig svagaste period fram hit. Här sprang jag på fem blankt ungefär. Snabbast var starten då jag var nere runt fyra blankt. Med en hel del vilja ökade jag till 4.30 på sista hundringen.

Precis vid mitt stoppmärke och med blodsmak i munnen mötte jag en kollega som var ute och gick med barnvagnen. Lyckade flämta fram några ord innan jag satte mig ner på en bänk vid grillplatsen. Jag verkligen hatar den här distansen. Jag gav allt jag hade och det gav 9.21 på 2000 meter. Med andra ord ett snitt på 4.39. Jobbigt som fan, nu får jag hoppas att knät inte får någon reaktion.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: