Min bästa träningsvecka sen 2015!

När jag sprungit min lilla runda i fredags konstaterade jag att jag bara behövde springa 3 kilometer till denna veckan för att få ihop min längsta totala träningsdistans i år. I går fick jag ett mess från Anders i löparklubben att några av ultragänget skulle springa en runda på söndag kl 9(d.v.s. idag). Perfekt tid för mig och eftersom ultrafolket tycker om att springa långt och inte så fort tänkte jag att jag kunde försöka följa med någon kilometer för att få lite sällskap.

Så jag satte väckarklockan på 7:45, steg upp och åt frukost och började byta om och plocka ihop mina prylar. Nollgradigt, vindfritt och inget regn, sa SMHI prognosen. Så jag chansade på att ta mina nya 2xu windstopper tights och Bikila Fivefingers. Men jag var lite osäker på magen så jag pressade ner ett par andra tjocktights i löparryggsäcken ifall det skulle skita sig så jag skulle behöva gå hem eller nåt i kylan. Insåg att min löparryggsäck är väldigt oelastisk. IMG_6167Skaffar jag en ny ska jag ta en som kan töjas bättre. Tryckte i vätskeblåsan också med någon deciliter vatten i. Eftersom jag haft lite problem med läckage tidigare så la jag en fryspåse runt också. Sen kunde jag inte hitta mina löparvantar. Stressade runt och rotade överallt, men tiden rann ut så jag fick ta ett par från min fru. Det var svårt att få på mig den, men det gick. Då insåg att jag glömt löparklockan. In och leta upp den. Klockan var nu 8:43 och jag skulle på en mötesplats tre kilometer bort kl 9. Så det fanns inget att vela om, på med klockan, skorna och iväg.

Jag började springa medan jag sneglade på klockan som letade satelliter. Efter några hundra meter fick den sync så jag kunde slå på den. Det var lite små pölar på asfalten så jag kryssade fram för att inte bli blöt om fötterna. Första kilometern gick på 5:11. Höll den farten en bit in på den andra kilometern också, sen sneglade jag på klockan och såg att den var 8:48 så jag skulle hinna dit i tid om jag inte sprang långsammare än 6 min/km och lugnade ner mig lite och sprang på cirka 5:30.

Kom in i Strandbjörket och spanade efter några som såg ut som löpare, hittade en liten klunga vid tennishallen och sprang dit. Anders var där och hälsade mig med ett ”Hej, här kommer du med andan i halsen, bra.”. Känner inte gänget, men jag kände igen MaraFia. Så nu var jag tillbaka i samma läge som 2013, inte riktigt tränad för distansen och med starka löpare som ”harar”. Hur länge skulle det hålla idag? Efter 10 sekunders överläggning valdes en runda runt Trummen och Teleborg så jag skulle vara i rätt del av staden och kortare väg hem.

Jag var uppvärmd på gränsen till lite trött när gruppen drog iväg. Det kändes som att det gick fort, men jag brydde mig inte om att titta på klockan. När jag kollar i loggen nu så visar den 5:18. Följande gick på 5:32 och 5:28. Jag låg bakom klungan och pratade med Anders. På nästa sträcka kände jag mig så sliten att jag sa till Anders att jag nog borde hålla klaffen och bara springa. Den följande kilometern utmed Trummen gick på 5:12 så det var nog klokt. Nästa bit upp mot Teleborgs slott gick på 5:17 och jag började fundera på hur jag lättast skulle ta mig hem raka vägen, men innan jag tänkt klart vek gruppen ner utmed sjökanten. Jag följde med av ren reflex och sen började vi springa på träspångarna. På spångarna sjönk farten till sex minuter och jag fick tillbaka andan lite. När jag tittar i loggen ser jag att pulsen snittat 173 bpm de tidigare sträckorna och nu dippade ner till 170 bpm. Definitivt ingen behaglig långpasspuls för mig utan bara en skillnad mellan 89 eller 91% av mitt max.

IMG_6159De ledde in på ett par nya stigar för mig som var kul att se och efter den extrasvängen kom vi ut på leden Växjö runt upp mot den brantaste backen till Telestad och vattentornet. Gänget joggade glad på småpratande framför mig och i takt med att lutningen ökade kände jag hur det tog emot mer och mer för varje steg och pulsen började dunka så jag kunde höra den. Luckan till gruppen växte lite för varje steg och efter den första stigningen hade det blivit kanske 20 meters lucka. Då stannade Anders och en tjej. Han vek av in i skogen för en kisspaus. Jag segade ikapp tjejen som stannat. När jag kom ikapp gled hon lätt iväg och anslöt till gruppen framför länge upp i backen.

 

Efter en stund kom Anders ikapp mig. Han kollade läget och sa att det var lugnt.

– De andra får vända snart så vi kommer ikapp.
– Vända? Springa samma äg tillbaka jag orkar inte jag. Nu måste jag raka vägen hem, undrade jag oroad.
– Om några är snabbare så brukar de få springa fram och tillbaka lite. Så får de springa extra och alla hinner med, svarade Anders.
– Trevligt, men jag går på mitt max nu så drar bara raka vägen hem. Ni behöver inte vänta in mig, flämtade jag fram.

Lite längre fram hade gruppen stannat upp för att vänta in oss. Jag var helt inställd på att mala på utmed grusvägen till vattentornet och sen ta rakaste vägen hem på cykelvägen. När vi kom fram till dem sa en av dem – ok, vi viker in här över ängarna nu. Min första tanke var att jag absolut inte ville förlänga rundan med någon extrasväng in på några stigar och svarade flåsande att jag måste mala på raka vägen hem. De gav sig av på en traktorväg och jag fortsatte på grusvägen upp mot vattentornet.

Nu var det var en svag sluttning, men jag var väldigt trött både konditionsmässigt och i benen.När jag passerade vattentornet och och svängde av upp på cykelvägen såg jag en stenmur som gick rakt över fältet och då slog det mig att den vägen de tog kanske var en genväg. Jag såg ingen av dem. Hade de sprungit både kortare och snabbare så var de säkert långt före mig. Hade jag varit för trött och valt en onödigt lång väg? Kanske, nåja, nu var jag här och det var bara att kämpa på och nu gick det nedför snart. Mycket nedför faktiskt. Det var lättare att springa nerför, men inte ens nedför är lätt när man går 90% av maxpuls. I vanliga fall brukar jag vilja utnyttja nedförsbackar till att få upp lite fart, men idag gjorde jag tvärtom och bara lät kroppen glida med på lättast möjliga sätt. Det gick ändå ner mot 5:20 min/km.

När jag kom ner för backen hade jag bara ett par kilometer kvar hem, nu visste jag att resten var asfalterad cykelväg i svagt uppförslut. Jag hade varit för trött för att tänka på distansen innan, men nu kastade jag ett öga på klockan. 12 kilometer. Wow, jag hade sprungit lika långt som mitt långa varv runt sjön. Mestadels i högt tempo och med en hel del uppförsbacke. Om jag sprang en kilometer till skulle jag toppa mitt distansrekord för en träningsvecka senaste två åren med en hel mil. Denna glada nyhet fick mig att mala på hem de sista två kilometerna i 5:45 tempo.

Dagens runda blev 14,5 kilometer på 1:21:30. Snittfart 5:38 och snittpuls 167 bpm. Otroligt mycket bättre än jag hade räknat med. Det gör detta till min distansmässigt bästa träningsvecka  sen jag började logga med Tomtomklockan. För att hitta en bättre träningsvecka måste jag gräva i loggarna runt 2016. Otroligt nöjd med denna veckan! Detta betyder också att dagens runda ger 14*5, det vill säga 70 spänn till cancerfonden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: